Min mamma ringde nyss och berättade att hon var i sundsvall. Att hon hade tagit med min bebis, min prins, min bästa vän till veterinären. Paniken var total. Han får drop säger hon. Tårarna börjar rulla på mig. Hon fortsätter. Dom har röntgat honom och han hade en stor "bajsknöl" så han är förstoppad, största dom hade sett. (Han har även haft problem att kissa ett tag och han har problem med tänderna också) Och han har känts hängig ett tag nu. Ja, jag vet att detta inte låter så allvarligt. Inte i era öron(ögon? vad säger man?) Men för mig är detta sjukt jobbigt. Han fyller 16 i år. Han är gammal. Jag har alltså haft honom sedan jag var 8 år. Jag kommer inte ihåg tiden utan honom. Det är där paniken sitter. Han börjar bli gammal och det börjar märkas.
Han har alltid varit min katt. Även fast han är familjens. Men han valde alltid mig, från första natten valde han mig. Jag minns hur han tog sig upp i min säng och att han sedan kröp under mitt täcke, kom sedan fram sådär gullig med huvudet under från täcket. Sedan slickade han mig i hela ansiket. Jag älskade honom redan då. Och efter den natten sov han med mig varje natt, helst under täcket. Tills.. jag blev allergisk.. Ibland, som idag, blir jag så ledsen att jag är allergisk. Vet inte när jag någonsin ska komma över det. Jag hatar det, jag hatar det verkligen.
Jag brukar få höra att vi två har ett speciellt band mellan oss. Ja, såklart. Vi växte upp tillsammans. Aquito var med mig överallt jag kunde ta med honom. Vi har format varandra. Och det här kanske kommer låta konstigt. Men ingen har någonsin betytt lika mycket som han gör. Villkorslös kärlek!
Ja, min bebis! Det här kommer gå bra. Jag vet, mamma säger det åt mig. "Sluta måla fan på väggen" Men det är inte lätt när ens bebis ligger på sjukhus. <3
